

Började dagens träningspass med en halvtimmes promenad på löpbandet. Bandet är snällare mot min onda höft, än utomhuspromenader. Där är underlaget aldrig jämnt (ojämnheter, lutning, slask etc.), utan steglängden måste ständigt anpassas till yttre omständigheter. Dessutom måste man ibland väja eller stanna. Detta är naturligtvis en fördel i normalfallet, eftersom det kräver en större fysisk ansträngning och utmanar balansen. Men med en eventuell höftartros och smärta, så är lagom långa steg (läs: korta) på jämnt underlag i ett jämnt tempo att föredra. Och där jag aldrig behöver parera för mötande människor eller annat som kräver ett snabbt steg år sidan. Vilket alltid gör ont. Efter löpbandet körde jag ett 90 min långt men hyfsat lätt ryggpass. Inklusive biceps, mage och stretch. Motivationen har åkt rakt ner i källaren, men jag vet att jag plockar upp den så snart jag har fått en diagnos och vet mina nya förutsättningar. Jag klarar alltid av att anpassa mig och min träning efter rådande omständigheter. Men innan jag vet, så hamnar jag i ett omotiverat tillstånd.